http://photos1.blogger.com/x/blogger/963/2498/320/397465/Dimtuss.jpg
Fragment ur mitt liv: October 2006
Fragment ur mitt liv
VAD ÄR VÄL LIVET ANNAT ÄN FRAGMENT FOGADE TILL VARANDRA; SMÅ SPILLROR AV TID SOM TILLSAMMANS BILDAR EN MÄNNISKAS VERKLIGHET.
31 October 2006
Överflödiga dagar. De finns. Alldeles för många . Inte överflödiga som att jag lika gärna kunnat hoppa över dem, nej, aldrig när livet är så kort och tiden går så fort, kanske ineffektiva är bättre, eller outnyttjade; bortslösade. Gråa dagar, när huvudet tycks fyllt med ludd. Den här dagen är en sådan. Jag vet att det inte gör saken bättre att dricka en pava vin kvällen innan, men det beror inte bara på det. Dessa dagar finns ändå, alldeles för ofta denna overklighetskänsla, när man inte orkar göra nåpnting, inte har lust med någonting, ingen inspiration och inte ens någon självbevarelsedrift. Man bryr sig liksom inte, kan inte bry sig, för vad bryr man sig om det som inte är verkligt? Intet. Jag hatar att känna såhär. Den stora gråa overklighetskänslan.
Jag kände förr ett hat. Eller kanske snarare en rädsla; det är så lätt att vända rädsla till hat, lättare att hata än att frukta. Jag kände förr ett hat, mot den svarta, men jag insöp en dag allt det svarta och spottade ut det och den svarta krympte och blev grå. Liten och grå. Och plötsligt vändes hatet till ömkan. Ynklighet. Och jag orkar inte möta all ynklighet. Håller mig undan. Vill inte möta den svarta som blev grå, för det känns som att det vore mitt fel, och samtidigt min förtjänst. Som om jag räddade skeppet från att sjunka men ändå kapade masterna. Som att rädda och störta på samma gång.
Och den svarta som blev grå som blev ett ynk som jag inte orkar möta.
Egentligen är det bara existensen som räknas. Att känna att man existerar. Olika människor gör olika saker för att känna att de existerar; finner olika vägar. Jag känner ibland att det finns olika existenser, på olika platser.Alla har olika existenser på olika platser i olika sammanhang. Just nu känner jag att jag existerar, och det är så skönt! Well, kanse inte just nu men häromdagen, nyss.
Att lämna den blå bubblan, den varma fristaden är svårt. Det känns kyligt, kallt. Det är så många som vill. Som längtar efter att få komma hem. Inte jag. Visst vill jag. På ett sätt. Men det är svårt att lämna värmen; den trygga fristaden där man existerar, för det är just där existensen börjar; min existens. Kanske andras slutar men min börjar. Den efterlängtade värmen och identiteten är det som värmer mig. Läker mig. Det känns inte som att jag flyr utan som att jag blir gömd undan allt det mörka av varma armar och mjuka filtar. Att ta sig ur den bubblan är svårt. Varje gång, och helst vill jag bara stanna kvar. Inte vakna inte bli väckt.
