Vart tar tiden vägen, vart tar allt vägen som faller ner i hålet? Allt det som dränks i det blågråa stålhavet, det som omsluter en, kväver en, kväljer en. Det vari man ej kan andas utan det oumbärliga trycket över hela ens väsen, det som kramar och kväver en, det som krymper en samman i innandömet. Det som får ens liv att stanna till inuti emedan det yttre livet hastar på och rasar runt, det forsar och forscerar fram tills intet återstår. Vad händer med den grå ynken, vilken skrumpnar utanpå men likväl sväljer allt med sin osläckta vrede och slukar en med ondska innifrån? Varur föddes denna varelse vilken kväver allt ens liv med orubblig tristess och antiliv. Han sprider sitt obehag som giftiga ångor i detta tillfällets träsk där alla grodor drabbas och slutligen ändrar skepnad till små klumpar av olust som kvider och piper och grinar illa i sitt väsen. Blir bruna blir gröna, blir svarta och hårda och sände sina giftiga pilar på varandra. Äter varandra. Gnager på varandras ben tills intet utom blod och galla återstår. Som pölar på golvet. Och spindelwebben som hänger och döljer det skeende som sker utifrån. Döljer, döljer, gömmer.Luras.
posted by Dimtuss at Wednesday, March 15, 2006
0 Comments:
Post a Comment
<< Home